Få akryl målningar blir jag riktigt nöjd med. Den här är en som jag fortfarande ser på och tänker ja den är inte värst den är till och med helt rätt.
Det är ju genom mina ögon det ses det som jag vill rätta till eller tänker , men vad var det som hände här då? Länge målade jag kvinnofigurer i sin helhet . Som om hela tanten måste vara med eller så blev det obalans. Men sedan kom den där lilla rebellen bakom duken och frågade vad är det du gör nu igen? Det var en enorm frihetskänsla att lämna det hela för det uppdelade precis som något man ser i ögonvrån ibland. Eller som foton ter sig. En stolpe i huvudet eller ett huvud kort. Eller inga fötter! Balans i en bild är skön att uppnå.
Man bara känner i ryggen att nu blev det ändå rätt, den här är en sådan och ändå hör den i hop med 2 andra i en serie av tre separata målningar. Den klarar sig även på egen hand.
